gråter en skvätt i ren och jävlig tonårs-desperation när det slår mig, slår mig (aj) att ingen kan, kommer att känna och tycka om saker så som jag gör.

aldrig kan man väl känna sig ensammare än om man förstår vad jag menar?

sen slutar jag. går ut med soporna. tänker på alla andra ställen än där jag är.