ryttaregatan

jag vaknar. mina ögon är stängda men jag vet att du är vaken. rullar runt och berättar att jag just drömde att jag gosade med en fluffig vit kanin. 
under täcket ryms två kroppars värme.


nu minns jag nästan aldrig vad jag drömmer.

nån dag ska jag skriva nåt fint om perronger

idag ska jag njuta av dem

en stad utan min namne är ingen hemstad

mäter saker i;

  tågtimmar

  mb

  teskedar

  kr

1:a graden av helvetet:
sitta i samma tågvagn som skrikande bortskämda ungjävlar (i värsta scenariot sitter du framför ungen och denne sparkar ivrigt på ditt säte)


2:a graden av helvetet
sitta i samma tågvagn som sex salongsberusade medelålders väninnor på väg hem efter en helt craaazy weekend.

gråter en skvätt i ren och jävlig tonårs-desperation när det slår mig, slår mig (aj) att ingen kan, kommer att känna och tycka om saker så som jag gör.

aldrig kan man väl känna sig ensammare än om man förstår vad jag menar?

sen slutar jag. går ut med soporna. tänker på alla andra ställen än där jag är.

Har svårt för orden. Som om tankarna blev för många och inget rum fanns kvar för orden.